Det finns kunskap som sitter för livet.
Jag vet hur man kokar kaffe.
Jag kan byta batterier i en fjärrkontroll.
Och jag behöver väldigt sällan slå upp vilken riktning en skruv ska vridas för att lossna.
Sedan finns all annan kunskap.
Den som jag är fullständigt säker på att jag kan fram till exakt den sekund då jag faktiskt behöver använda den.
”Vad var formeln nu igen?”
Det är en märklig egenskap hos hjärnan.
Den kan utan problem bevara texten till en låt jag inte hört sedan 1997, men ett tekniskt värde som jag läste i förrgår har tydligen redan bedömts som överflödigt och kastats bort.
Allt behöver faktiskt inte ligga i huvudet
Det är lätt att tänka att yrkesskicklighet betyder att kunna allting utantill.
I praktiken misstänker jag att det ofta handlar minst lika mycket om att veta var man hittar rätt information.
Det är där ingenjörens svarta bok känns som en ganska sympatisk idé.
En teknisk uppslagsbok behöver inte läsas från första sidan till den sista som en roman. Poängen är snarare att samla sådan information som konstruktörer, tekniker, mekaniker och andra praktiskt arbetande människor kan behöva återvända till.
Formler.
Omvandlingar.
Materialdata.
Tabeller.
Tekniska samband.
Sådant som är väldigt användbart när man behöver det och ganska svårt att motivera att hjärnan ska bära omkring på varje dag.
Det finns dessutom något befriande i själva principen.
Man behöver inte låtsas minnas.
Har man glömt ett värde slår man upp det.
Är man osäker på en beräkning kontrollerar man den.
Och om magkänslan säger en sak medan tabellen säger något annat är det kanske inte tabellen som ska få ge sig.
I verkstaden känns det extra logiskt.
Där finns redan verktyg för olika uppgifter. Ingen skulle argumentera för att en skruvmejsel är mindre professionell bara för att man ibland behöver en hylsnyckel.
Kunskap kan fungera ungefär likadant.
En del har man i huvudet.
Resten behöver finnas tillräckligt nära för att kunna plockas fram när jobbet kräver det.
Jag tänker därför sluta säga:
”Jag visste det här alldeles nyss.”
Det låter betydligt bättre att säga:
”Jag ska bara verifiera en uppgift.”
Sedan slår jag upp den.
Förmodligen för tredje gången den här veckan.